ja, vad tror ni?
Idag försvinner ännu mer möbler från Elviras rum, det börjar se tomt ut. Jag har länge varit medveten om att denna dag skall komma, men nu när det väl händer så känns det tyngre än vad jag trott. Om inte lite overkligt också. Är det vanligt att känna såhär? Jag kan inte mycket mer än att anta det.
Hennes nya boende ligger inte allt för långt härifrån, bara 1,4 mil. Men hon kommer ändå inte vara här, med mig, i mitt hus.
Nu känner jag ännu mer sug efter den där Boston Terriern som jag aldrig köpte när jag var ung. Kanske skulle denna lilla varelse kunna mätta mitt hjärta med en hög dos av kärlek och lappa ihop de sista bitarna. Så rubbad är min sinnesstämning just nu. Jag förlitar mig alltså på att en hund skall fixa mitt brustna och svaga hjärta, lite patetisk har jag nog blivit med åren.
Jag tänker konstant på hur det var när Elvira var liten, inte för att allt var bättre förr som vi åldringar brukar säga. Men lite annorlunda var det nog ändå, hon var beroende av mig på ett helt annat sätt än idag, om hon ens behöver mig längre. Men det är väl klart att hon gör de? Åh, vad sitter jag och tänker på konstiga saker. Jag blir galen. Hon skall ju bara flytta hemifrån.
Kanske är jag lite orolig just för att jag kommer ihåg hur det var att flytta hemifrån så väl, så himla väl. Den där sköna känslan jag hade när jag smällde igen dörren och lämnade kvar en gråtande mor där bakom. Inte brydde jag mig om henne, det här var ju mitt liv. Så hemsk jag låter, men lite så var det. Jag drog min kos så fort jag hade chansen. Varför vet jag inte riktigt, jag var väl trött på det vardagliga tonårslivet i en vanlig förort i ett vanligt Sverige.
Jag tror att jag har en bättre relation med Elvira, så känns det i mitt hjärta. Men varför är jag då så himla ängslig då?
Kanske är det moderskänslan ändå? Den som aldrig upphör, den som aldrig orkar ta sig ur kroppen. Den som ständigt hänger som en brinnande klot i kroppen och bränner till vid minsta obalans. Den ger oss trygghet men ack så mycket smärta den har skapat.
