jag börjar med att säga, du är störd.
sen fortsätter jag med att skriva, det är helt okej för min del.
att solen skiner gratis är lika självklart för mig som att jag aldrig någonsin kommer kunna släppa taget om dig. om jag har accepterat det vet jag dock inte. du gjorde mig aldrig illa även fast jag alltid kom hem med skrapsår och svullnader över hela kroppen. psykiskt tröttade du aldrig ut mig men jag kunde sova i dagar och drömmarna ledde alltid till dig. du hade det där, som alla pratade om så himla mycket. ni bör dock veta vem det är ni talar med. det är jag, och jag kan inte tycka om folk. folk. folk. så varför tyckte(okej, jag rättar mig själv nu "TYCKER") jag om dig? var du kanske en häst? för hästar kan jag dyrka och älska. eller kanske en liten valp..? för vem kan motstå de där blänkande ögonen. ja, du kan i vardera fall inte ha varit en människa. jag skall inte förneka att du har betytt även fast du har fått mig att må som en mördbultat banan. jag har aldrig varit mer känslokall än när jag var med dig. varför? varför kunde jag inte visa vad jag egentligen menade. jo idag har jag teori. det var nog för att jag aldrig har behövt visa att jag tycker om "folk". de kom, myste, tyckte om mig och gick hem. jag var nöjd, de var nöjda. de behövde ju aldrig bli bundna till mig. för jag var ju bara en pinne som aldrig tyckte om någon. jag utnyttjade ju bara "folk". sån var ju jag. visst, lite sant är det väl. men nu, nu var det annorlunda. jag kanske aldrig sade att jag tyckte om dig och jag kanske aldrig visade det. men NU kände jag det. nu fattade jag varför människor kunde gråta över pojkar. nu fattade jag. kärleken är hemsk. och det är väl det som gör den så underbar. jag vet mest bara att när jag kollar på dig, så blir jag galen. jag hade dig, men JAG sumpade det. och varför gjorde jag det? nej, det vet ingen. inte äns jag. så nu har jag en fråga, skall du någonsin komma tillbaka till mig, för det skulle sitta så fint just nu.
jag avslutar med att skrika, FÖRLÅT.


så himla likt mig. sarah.